För en tid sedan hade Falu Kuriren ett reportage om Madi Amara från Falun, som är personlig assistent på Omtanken Assistans.
Han har haft en dramatisk livsresa via Bashar al-Assads tortyrfängelse i Syrien och flera länder i Asien, för att kunna leva med sin fru, och äntligen, efter 22 år, få ge sin mamma en tårfylld kram.
Här är hans egen berättelse om sitt liv och mötet med sin mamma:
– Det var känslosamt. Mamma fick också för första gången träffa min fru och mina barn, säger Madi Amara, märkbart rörd.
Här är hans berörande berättelse för Omtanken: Historien är ett exempel på hur vanliga människor och kärlek kommer i kläm i den internationella storpolitiken.
Madi Amara är palestinier och växte upp med sin mamma Amal Awad och mormor Fatima Dahman utanför Benghazi i Libyen. År 2004, som 18-åring, åkte han till Libanon för att hälsa på sin pappa och studera. Då kunde han inte föreställa sig att det skulle dröja 22 år innan han fick träffa sin mamma igen.
Ögonblicket när Madi Amara från Falun, som jobbar som personlig assistent på Omtanken, fick krama sin mamma Amal Awad för första gången på 22 år. Efter en dramatisk livsresa fick han äntligen träffa henne.
– I Libanon fick jag inget tillstånd att resa tillbaka till Libyen. Livsvillkoren har alltid varit hårda för oss palestinier i Mellanöstern, säger Madi Amara.
Han blev kvar i Libanon hos sin far, som då försköt honom.
– Pappa hade sitt eget liv och ville inte att jag skulle stanna kvar hos honom. På något sätt var han rädd för mig och för vad jag skulle betyda för hans liv. I stället för att kasta ut mig på gatan såg han till att jag kunde studera biokemi i Damaskus. Därför flyttade jag till Syrien. Samtidigt försökte mamma hela tiden få ett tillstånd så att jag kunde återvända till Libyen. Men det gick inte, berättar Madi Amara.
I Damaskus startade han ett eget städföretag parallellt med studierna. Affärerna gick så bra att det väckte misstankar hos Bashar al-Assads regim. De trodde att Madi Amara var palestinsk spion. Det ledde till att han sattes i ett av Syriens värsta och mest omtalade tortyrfängelser.
– Jag placerades på den ”Palestinska avdelningen” (Palestine Branch). De sa till mig att de som hamnade där kommer aldrig ut igen, säger Madi Amara.
Han sattes i en liten cell med 50 andra interner. På nätterna fick de ligga på sidan på golvet för att få plats. Det var brist på mat och vatten.
Madi Amara minns fortfarande skriken från interner som torterades och misshandlades av fångvaktarna. Madi Amara förhördes regelbundet och släpptes efter drygt tre månader.
– Jag hade tur, och ännu mer tur när jag lyckades ta mig tillbaka till Libanon, säger han.
Den viktigaste bilden för Madi Amara. Den föreställer honom med mamma Amal Awad och mormor Fatima Dahman och togs precis innan han skulle åka till sin pappa i Libanon. Bilden följde med under hela hans dramatiska liv och är därför lite skadad i kanterna.
I Libanon försörjde han sig på tillfälliga arbeten samtidigt som han letade efter palestinska vänner på Facebook. År 2012 fick han kontakt med en kvinna i Borlänge. Det visade sig att de var barndomsvänner. Den första kontakten växte till kärlek.
– Vi hade många barndomsminnen och under ett år pratade vi om allt. Vi frågade varandra: Kan vi leva tillsammans? Hur tänker du? Vad stör dig och vad stör mig? Vad älskar du och vad älskar jag? Det var en jättefin tid. Hon kom till Libanon 2013 med sin pappa. Då gifte vi oss, berättar Madi.
Därefter började kampen för att få komma till Sverige. Han behövde göra en intervju på en svensk ambassad för att få inresetillstånd. Madi Amara berättar hur han tvingades resa runt på turistvisum till flera länder i Asien för att få en intervjutid på svenska ambassaden i New Delhi i Indien.
– Jag var tvungen att göra på det sättet för att få inresetillstånd till Sverige inom rimlig tid. Kön till svenska konsulatet i Libanon var alldeles för lång, säger han.
Den 21 maj 2015 kom Madi Amara till Sverige. Hans fru mötte honom på Arlanda.
– Den dagen har blivit min nya födelsedag, säger han.
Madi Amara och mamma Amal Awad i samtal efter återförenandet, under dagarna då de lärde känna varandra igen efter alla år isär.
I dag bor Madi Amara med sin familj i Falun. Han är svensk medborgare och arbetar som personlig assistent. Hans fru är biomedicinsk analytiker på Falu lasarett. Tillsammans har de tre barn.
Under hela sin livsresa har han drömt om att få träffa sin mamma. Han visar ett foto taget strax före avfärden 2004. Det föreställer honom, mamman och mormodern. Fotot är slitet i kanterna.
– Den här bilden är mitt liv. Under en tid hade jag inget annat. Jag reste hela tiden med den.
Genom åren har han haft kontakt med sin mamma, men de har inte kunnat träffas. Hon hade aldrig sett sin svärdotter eller sina barnbarn. Men i vintras började saker hända. Hans mamma fick ett palestinskt pass som skulle göra det möjligt för henne att resa till Kairo.
I februari 2026 åkte Madi Amara dit för att möta henne. Men på plats kom beskedet att hon inte fått utresetillstånd. Han fick åka hem tomhänt. Samma sak hände i mars.
– Det var en enorm sorg, berättar han.
I dag arbetar Madi Amara som personlig assistent i Omtanken och stortrivs med jobbet och sitt liv.
Men i somras kom plötsligt ett samtal. Mamma Amal Awad berättade att hon hade kommit till Kairo. Madi Amara åkte dit med hela sin familj. Det blev ett återseende fyllt av tårar. Men nästa dag kom nya utmaningar.
– Vi kände varandra via telefon, men inte i verkligheten. Hon blev osäker på om hon kunde röra mig, och jag var försiktig med henne. Tankar kom som: ”Vem är hon? Vem är jag?” Det tog två, tre dagar innan vi landade och kunde prata som mamma och son. Då blev det jättefint och underbart. Det var så fint att hon också fick träffa min fru och barnen, berättar Madi Amara.
Veckorna i Egypten gick fort och snart tvingades hans mamma återvända till Libyen.
– Jag ville inte lämna henne. Jag ville ta med henne hem till Sverige, men det går inte. Mamma var tvungen att återvända för att inte riskera att bli statslös. Det var förmodligen sista gången jag träffade min mamma, säger Madi Amara.
Han berättar också om drömmen att få träffa sin mormor och sina halvsyskon i Libyen.
– De kan inte resa ut, och det är för farligt för mig att resa dit. Risken finns att jag inte får komma tillbaka. Men mötet med mamma fyllde ett tomrum i mitt hjärta.